det liv som inte blev

kunde jag kalla detta inlägg...

Alla lever vi med någon form av "om" i våra liv.
Om det inte vore si eller så.
Om det hade varit annorlunda. Om jag bara hade haft mera pengar, tid eller vad som helst.
För mig handlar det ofta om "om jag bara kunde gå"...

Ibland undrar jag hur länge vi måste leva innan vi lär oss att livet är - oberoende av hur dessa om ser ut?
Livet är!
Som det är helt enkelt.
Eller invecklat om vi hellre vill ha det så...

Jag tror jag lärde mig rätt så tidigt att livet är svårt och komplicerat.
Inte alls lätt att leva för alla. En del orkar inte heller leva.
Tidigt insåg jag att livet är orättvist fördelat åt oss.
Det är bara så. Inget vi kan göra något åt.
Livet är som det är...

Ibland känns det som att molnen samlas över oss...

Så enkelt att uttrycka sig så!
Men ack så svårt att leva med det.
Så lätt kommer de mörka tankarna och vill ta över. De vill ta makten och orken ifrån oss.
Göra oss svaga och orkeslösa.
Dagarna då solen och ljuset känns så långt borta och alla "varför frågor" kommer...

Andra dagar känns det som att allt går på nåt sätt.
Dagar då hoppet om att allt ska bli lättare snart, får ha makten. Dagar som vi borde få ha flera av.
Ljusets och hoppets dagar...

Tomas Sjödin skriver i sin senaste bok (Den som hittar sin plats tar ingen annans)
om förtröstan.
"Förtröstan handlar om att våga tro på trösten innan man egentligen fått den.
Lita på att det kommer att gå bra, och om det inte går bra så kommer det att ordna sig på något konstigt sätt ändå." (s. 49)
Tänk om jag kunde lära mig tänka så...