äntligen

kom då våren...

Blåsipporna blommar...

Så tror vi nu i alla fall!
Visserligen blåser det ännu kallt men solen visar sig från sin bästa sida och det snöar inte.
Redan nu på förmiddagen är det + 8 ° ute.
Alltså ingen orsak att klaga...

Ju längre jag lever desto mera inser jag hur mycket vi klagar. Hur mycket jag själv också klagar.
Men nu vill jag faktiskt inte klaga.
Jag har inte stor orsak att göra det.
Visst tycker jag att livet är orättvist ibland och visst tycker jag att en hel del kunde vara annorlunda. Men så länge det är som det är så ska jag försöka lära mig att vara nöjd.
Både jag och andra mår bättre av det...

I dag har jag pysslat om mina frösådder som jag hoppas och tror ska ge mig  glädje senare i sommar.
Jag har tagetes på kommande i små papperskrukor jag vikt och det gör ju att det blir enklare att plantera ut dem sen...

"Krukmakaren"

Grönkål och spenat frösådde jag inomhus men de planterade jag ut i drivbänken i dag.
Inser att de ska växa utomhus och inte inne.
Dessutom tror jag att de gror från frön direkt i min bänk när tiden väl är mogen för det...

Vitsippan börjar visa sig...

Det finns så mycket roligt som händer ute nu. Det tror jag hönsen tycker också eftersom de är mera ute än inne.
Jag tror att de mår bra av att få bo här hos oss på gården.
Åtminstone vill jag tro det så. De verkar alla utom en må bra efter vintern. Vi får se hur det går för henne...

Jag mår åtminstone bra av att få bo här på landet.
En del tycker att vi skulle passa på och flytta in till stan nu när de unga har gjort det. Men det tycker inte jag och mannen jag delar huset med.
Vi mår så bra så här i vårt nästan 100 år gamla hus.
Här ute på prärien..

Förresten, hur skulle jag och vi båda må i en lägenhet inne i stan där vi inte kunde bruka jorden och inte kunde vi ha Ture och hönorna med oss?
Nej tacka vet jag landet...