funderingar

brukar jag kalla mina bloggtankar.
Som blir av allt för sällan nu för tiden...

Det är som om livet bara rinner iväg och tiden går så fort så fort. Dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader och månaderna blir till år och -
Ja ni vet alla hur det är...

Och här sitter jag i min trygga boning och försöker ta emot livet som det kommer till mig.
Jag tänker ibland att jag förstår inte hur lyckligt lottad jag är som får ha det så bra.
För det är ju absolut ingen självklarhet att just jag skulle få födas just här i detta land.
Men det fick jag!
Och just i skrivande stund känner jag en stark tacksamhet. Här där jag får allt jag behöver och ganska mycket mera därtill.
Vi har trygga hem, tillgång till mat och kläder, skolor, arbetsplatser, sjukvård, frihet och mycket mera än jag just nu kommer ihåg.
Dessutom ska jag få lyxa mig med 3 veckors rehabilitering som samhället betalar...


Jag är mycket medveten om att livet inte alltid känns så lätt fast vi har tillgång till så mycket. Jag vet, och ingen kan försöka påstå något annat.
Ända sen jag var mycket liten har jag förstått att livet inte är så enkelt och så rättvist.
Trots det ska vi leva vårt liv och då tycker jag vi ska försöka göra det så bra som möjligt.
Åtminstone jag vill försöka det...

Jag tänker ofta på min mormor Adina som 1945 blev änka.
Hon var då 33 år och hade 4 barn mellan 1 och 9 år.
Ensam och utelämnad i världen.
Ägodelar hade hon inga förutom stugan hon bodde i med sina barn.
I den stannade hon så länge hon kunde för att barnen skulle ha nånstans att bo.
Men fattiga var de och många gånger undrade Adina på kvällen vad de skulle äta nästa dag.
Hon uppmanade sina barn att be till Gud om hjälp och det märkliga var att hjälpen alltid kom på ett eller annat sätt...


För att glädja sig själv och de sina odlade hon blommor.
De behövde ha något vackert att leva för. Något att glädja sig åt.
Så tycker jag också. Människan behöver något vackert att leva för.
Något att glädja sig åt.
Det säger mina invandrarvänner också. Många av dem blir drömmande i blicken när vi pratar om blommor. Vi får något gemensamt att prata om. Något som förenar oss.
Glädjen över det vackra i livet.
Mormor Adina hade insett hur viktigt det var att ha något vackert runt sig hur svårt livet än var.
Hon odlade blommor för glädjens skull.
Främst dahlior har jag hört.
Dem odlar jag också...


Jag tycker också om blommor.
De är fantastiska att ha runt omkring mig.
Ibland glädjer de mig med sin fulla blomning bara en dag.
Ibland längre...

Vallmon blommar bara en kort tid...

Teresa rosen blommar länge...

Mormor Adina hade också höns. 
Då fick de åtminstone några ägg att äta och att baka kakor av.
Så försöker även jag. 
Och fast de ibland blir till förtret så ger de också så mycket glädje...